När jag var liten fanns det en stor trygghet några meter hemifrån. I det vita huset bodde en underbar,"gammal" tant. Hon blev min vän. Min trygghet. Min extra-farmor.
Min riktiga farmor dog före jag föddes och jag önskade alltid i hemlighet att hon skulle vara min farmor.
Till henne kunde jag gå om jag hade tråkigt, kände mig ensam eller bara ville ha någon som orkade lyssna på mig. För det gjorde hon. Hon sa aldrig att hon inte hade tid. Hon sa aldrig att jag måste gå hem. Hon lyssnade på mina bekymmer. Hon lyssnade i timtal på mina sånger. På den tiden trodde jag att jag skulle bli en världsberömd stjärna... Jag tror att jag t.om.sjöng igenom hela psalmboken för henne.
Jag kommer ihåg när jag småsprang på grusvägen fram till hennes hus. Jag har väl alltid haft lite för bråttom för att hinna gå. Sen gick man de några stegen upp på stentrappan. Ställde sig framför den bruna dörren och lyfte på metall portklappen. Man lyssnade noga efter stegen som kom och öppnade dörren.
Ibland doftade det mat i det lilla köket. Aldrig något speciellt. Alltid väldigt enkel husmanskost. Ibland hade hon målat på porslin och då kände
man doften av de starka färgerna. Det var så fascinerande att se på allt hon målade, främst då blommor. Jag har som tur är kvar några av hennes tavlor.
Sen fick jag kanske ett glas saft, eller några karameller.Och så kunde jag lyssna på hennes berättelser. Hon berättade om människor jag inte hade en aning om vem de var. Hon berättade om sin man som hade dött. Hon berättade om sin ungdom. Hon berättade om ön dit de brukade fara. Om djur hon haft. Om saker hon gjort i sitt liv.
Ibland åkte hon på resor. Då fick jag en present när hon kom hem. Eller godis. Och i hennes skafferi fanns alltid anispastiller. Och andra godissorter. Det fick man när man skulle gå hem. Alltid.
När jag blundar kan jag se framför mig hennes hem. Hennes tavlor, möbler, hennes lilla badrum speciellt stolen där jag oftast satt. Till julen tog hon fram fina julpynt. Som ,t.ex "Amerikagranen". En julgran i glas som lyste. Den stod år efter år och lyste upp hennes fönster.
Ju äldre jag blev desto glesare blev förstås besöken. Jag hade fullt upp att leva mitt liv. Men man visste att hon fanns där. Hon satt i sitt vita hus. Ofta såg man henne i köksfönstret när man körde förbi. Varje gång motade jag bort skuldkänslorna. Nästa gång går jag in dit.... Nästa...
När barnen fötts har jag alltid gått in och visat upp dem. Sedan har både jag och mina föräldrar haft med dem in dit. Hon har alltid funnit i deras liv också. I periferin. "Tant Sylvia...hon är snart hundra år. Tänk..."
I november fyllde hon hundra. Etthundra år.
Vi var där och firade henne. Hon var så fin där hon satt mitt emot mig och lyssnade på allt som hände runt omkring. Hennes syn var inte så bra mer...
Jag fick mig en liten uppläxning för att jag inte hälsar på så ofta mera. För skarp i tungan har hon alltid kunnat vara. Sedan sa hon att det var därför hon alltid lät mig vara där så länge jag ville.För hon visste att en dag skulle jag ha fullt upp med att leva mitt eget liv. Och precis så ville hon att det skulle vara. Min fina Sylvia.
Idag finns hon inte mera med oss. Hon har fått återförenats med de hon saknat.
Att få leva i hundra år är inte alla förunnat. Men oberoende så rinner mina tårar idag. För nu finns hon inte där mer. I sitt vita hus.
Men i mitt hjärta finns hon alltid kvar. Och mina minnen ska jag spara. De finns kvar.
