Bevis på envisheten

Min yngre son är som bekant aningen envis. I våras skruvade jag bort stödhjulen på hans 16 tums cykel. Han sa genast att han verkligen inte kan cykla utan stödhjul. Vi försökte och mutade och kämpade. Men nej. Hans lust att cykla försvann. För han kan ju inte.

Har låtit det mogna under sommaren med nåt försök nu som då. Senast insåg jag att han faktiskt kan cykla men helt enkelt inte tror på sig själv eller vill inse det. Har tänkt och grubblat. Var en tid inne på att köpa en balanscykel åt honom för att få honom på rätt väg. Men ikväll slog det mig att längst inne i vedförrådet står ju den gamla 12 tums cykeln. Föreslog att vi skulle fixa om den till en sån där balanscykel som Liam har och som han suktar efter. Han gick med på förslaget och vi gick ut. Skruvade bort stödhjulen och sen suckade jag och sa att tramporna nog inte går att ta bort. Men att det fixar sig nog. Jag bad honom prova om höjden på sitsen var lagom. Han satte sig och hade fötterna i marken som stöd.
Föreslog att han skulle prova lite. Att det ju faktiskt var så att blåa raketcyklar är dom snabbaste som finns. Och vips,  for han iväg.

Han CYKLADE helt själv. Utan minsta problem. När det blev lite vingligt satte han bara ned fötterna.

Ni skulle ha sett hans strålande ansikte. (Även om han berättade att han nog visste att han kunde cykla men hade bara lurat oss hela sommaren. )
Sen gick resten av kvällen ut på att cykla. :)
Stolt visade han upp sina nya kunskaper för dom två övriga när de kom hem från fotisträningen.
Nu måste han bara få en ny, tuff cykelhjälm så går det ännu hårdare sa han stolt till slut!

Så där ser man vad man kan åstadkomma med lite moderlig list och aningen mer envishet än sonen har.