Brödrakärlek

Redan när jag gick med Ted i magen fick jag höra hur bra det är att få barnen nära varann. Att de kommer att ha så stor nytta och glädje av varandra. Att de kommer att vara bästisar och leka tillsammans. Sedan när det dessutom blev en pojke till hade ännu mer tur. Tänk vilken lyx, sades det...

Och som jag väntat. på det där att dom ska leka. Trivas tillsammans. Inte försöka ta livet av varandra hela tiden. Väntat på att de ska uppskatta den andres sällskap. Men nej. De har stridit. De har lekt i korta, korta stunder. De har velat ha med någon vuxen. De har velat leka olika lekar. De har inte uppskattat varandras sällskap. Förrän NU!

Helt plötsligt har det svängt. De hittar på lekar tillsammans. De har roligt. (ja, de slåss fortfarande mellan varven). De spelar tillsammans. Lyssnar på saga tillsammans. De ser på samma film tillsammans. De diskuterar och funderar tillsammans. Vilgot frågar knappt efter kompisar längre. Han har ju en lillebror det faktiskt går att leka med. Ted ser nog upp till Vilgot även om han har det kortare tålamodet. Han är den som först tröttnar. Han är den som oftast börjar bråka. Men jag börjar äntligen se något av det som sades... Och jag hoppas innerligt att det håller i sig.