Berättelsen om löpning och självdisciplin

En av mina största svagheter måste vara självdisciplin. Eller rättare sagt bristen på självdisciplin. 

Jag är en typisk känslomänniska och samtidigt resultatinriktad. 

Jag ska ge er ett exempel. 

Jag hatar att springa. Eller jag trodde att jag hatade att springa. Varför? Korta sträckor går bra. Att springa efter en boll går bra. Men att springa länge är ju så fruktansvärt tråkigt. Det är så lätt att ge upp. Så har det alltid varit för mig. Tråkigt = jag slutar. Känslan styr. Att springa bara för motionens skull = inget synligt och snabbt resultat. Jag ger upp. 

Före jul anmälde jag mig själv till en löpskola. Det fanns plötsligt en kväll när barnen inte hade träningar och jag visste om en kompis som skulle gå den. Perfekt. 

Jag ångrade mig många gånger på väg till den första träningen. Jag kämpade mig igenom många måndagar i mörker och regn. För vareviga måndag regnade det genom hela löpskolan. Iaf kändes det så. 

Men jag kämpade. Och jag såg resultat. Och jag insåg att det inte behöver vara så väldigt tråkigt och hemskt. Jag måste bara jobba med min attityd och min självdisciplin. 

Nu har det gått 2 månader sen löpskolan tog slut och oj så mycket jag sprungit. Hehe... Eller jag har tänkt på att springa. Men i själva verket har det alltid funnits en orsak att inte fara och springa. Mörkt, regnigt, halt, en son som vill ha mig hemma, tidsbrist, förkylning osv. 

Men idag tog jag mig ut. På dagen. Utan mörker och regn. Men med mycket fan anamma. Jag ville ha ett resultat. Jag ville visa mig själv att jag kan. 

Det började så bra så. Bra flow, skön känsla i kroppen. Bra musik i öronen. Inte så mycket is på vägarna. Det gick bra. Jag sprang lätt. Känslan var great. Jag orkar och kan. Jag kommer att se resultat. 

Så slocknade min telefon. Min kära äppel telefon. Som mer och mer irriterar mig än ger mig glädje. 

Det var ju ändå plus 4 grader och jag hade både musik på och Polar programmet so mäter sträcka, puls och allt det andra på. Och akkun visade ju bara 71 % när jag startade. Great. 

Plötsligt blev vägen hal eller blöt. Jag sprang rakt i en iskall vattenpöl så skon blev genomblöt. Jag blev trött. Jag tyckte det var oändligt långt hem. Och hur skulle jag nu få veta hur långt jag sprungit? Resultat? Känsla? Äh, åt skogen med den där j*la självdisciplinen. 

Gick och surade några meter tills jag tog mig själv i kragen. Hem ska jag. Och jag ska springa. Och det kommer att gå bra. 

Känslan återvände. Det var skönt att springa. Och resultatet? 

7 km på knappa timmen. Säkert småpotatis för många. 

 Men hej, not for me! Jag är stolt. Jag känner mig som en vinnare. 

Nu ska det banne mig bli en löpare av denna kvinna också.