ångest

Dagisinskolningen har börjat och ångesten bubblar i mig konstant. Inte för att börja jobba, det ser jag fram emot. Men för den här tiden innan barnen har vant sig. Precis som väntat har början inte varit något problem för Ted. Men den andra är upp och ner. Stackarn är ju så stor att han ren förstår en del och har väl insett att det slappa hemmalivet är slut nu. Jag VET att han kommer att trivas så småningom. Men förändringar är ju bara så svåra för honom har vi ju märkt.
nu just visar detta sig i att han konstant hänger i mina ben, gnäller, trotsar, gråter och sover oroligt. Tufft med andra ord. Jag hoppas verkligen att det fort går över. Och jag hoppas att det fortsätter lika smidigt för Ted. Säkert kommer det gråt där också. Men jag hoppas att han ännu är så liten att han liksom inte tänker lika mycket som V. Och att det därmed går smidigare...