Berättelsen om löpning och självdisciplin

En av mina största svagheter måste vara självdisciplin. Eller rättare sagt bristen på självdisciplin. 

Jag är en typisk känslomänniska och samtidigt resultatinriktad. 

Jag ska ge er ett exempel. 

Jag hatar att springa. Eller jag trodde att jag hatade att springa. Varför? Korta sträckor går bra. Att springa efter en boll går bra. Men att springa länge är ju så fruktansvärt tråkigt. Det är så lätt att ge upp. Så har det alltid varit för mig. Tråkigt = jag slutar. Känslan styr. Att springa bara för motionens skull = inget synligt och snabbt resultat. Jag ger upp. 

Före jul anmälde jag mig själv till en löpskola. Det fanns plötsligt en kväll när barnen inte hade träningar och jag visste om en kompis som skulle gå den. Perfekt. 

Jag ångrade mig många gånger på väg till den första träningen. Jag kämpade mig igenom många måndagar i mörker och regn. För vareviga måndag regnade det genom hela löpskolan. Iaf kändes det så. 

Men jag kämpade. Och jag såg resultat. Och jag insåg att det inte behöver vara så väldigt tråkigt och hemskt. Jag måste bara jobba med min attityd och min självdisciplin. 

Nu har det gått 2 månader sen löpskolan tog slut och oj så mycket jag sprungit. Hehe... Eller jag har tänkt på att springa. Men i själva verket har det alltid funnits en orsak att inte fara och springa. Mörkt, regnigt, halt, en son som vill ha mig hemma, tidsbrist, förkylning osv. 

Men idag tog jag mig ut. På dagen. Utan mörker och regn. Men med mycket fan anamma. Jag ville ha ett resultat. Jag ville visa mig själv att jag kan. 

Det började så bra så. Bra flow, skön känsla i kroppen. Bra musik i öronen. Inte så mycket is på vägarna. Det gick bra. Jag sprang lätt. Känslan var great. Jag orkar och kan. Jag kommer att se resultat. 

Så slocknade min telefon. Min kära äppel telefon. Som mer och mer irriterar mig än ger mig glädje. 

Det var ju ändå plus 4 grader och jag hade både musik på och Polar programmet so mäter sträcka, puls och allt det andra på. Och akkun visade ju bara 71 % när jag startade. Great. 

Plötsligt blev vägen hal eller blöt. Jag sprang rakt i en iskall vattenpöl så skon blev genomblöt. Jag blev trött. Jag tyckte det var oändligt långt hem. Och hur skulle jag nu få veta hur långt jag sprungit? Resultat? Känsla? Äh, åt skogen med den där j*la självdisciplinen. 

Gick och surade några meter tills jag tog mig själv i kragen. Hem ska jag. Och jag ska springa. Och det kommer att gå bra. 

Känslan återvände. Det var skönt att springa. Och resultatet? 

7 km på knappa timmen. Säkert småpotatis för många. 

 Men hej, not for me! Jag är stolt. Jag känner mig som en vinnare. 

Nu ska det banne mig bli en löpare av denna kvinna också. 

sportfotograf

Sportlovet har börjat och vi börjar vara på benen igen.
Har under veckorna försökt leka lite sportfotograf men oj så svårt det är. All heder till de som lyckas. ;)
Har iaf insett att man borde ha lite bättre grejer för att fota nån i rörelse längre bort.
Men här får ni se några...

rapport från sjukstugan

Hör har febern regerat sedan onsdagen då Vilgot kom hem från skolan och stupade i säng. Han hade konstant över 38 grader även om vi gav febernedsättande. Han sov i princip från onsdag till lördag. Idag år han äntligen bättre. Lite medtagen förstås men... 

Lillebror fick lite feber på fredagen och har haft grym huvudvärk sen dess. Inte lika hög feber men lika slak och har sovit massor. 

Nu börjar vi snart klättra på väggarna om inte baciluskerna ger med sig. 

det har blivit en hel del tv och dator...

Berta däremot är riktigt pigg igen. men fortfarande döv. ;)

Här har jag och sjuklingarna huserat. Mannen fick flytta upp. Det är nog fortfarande mamma som
gäller när man är sjuk. 

Älskar tulpaner. Och det är nästan de enda blommorna jag kan ha hemma utan att orsaka
allergichock för mannen. 

Köket

Sätter in lite för och efter bilder. Ni kan förstå varför jag älskar mitt nya kök va?! Ska bo in mig lite före jag inhandlar gardiner och "prylar". :)

sköna söndagens bilder

Här kommer lite bilder till förra inlägget.

siken stekte vi i ugn med lite kryddor, citron, smör och gräslök. Gott blev det. 

Lillebror kan aldrig vara normal när kameran är framme. :)

lillebror har ännu inte tappat en enda tand.. Han börjar bli bekymrad...

Selma var också med. 

testade lite olika funktioner på kameran. Bland annat serie på
föremål i rörelse...

Sköna söndag

Det blev bara en "ledig" dag denna vecka. Kom hem från huvudstaden igår och Educa mässan. I vår familj är söndagarna allt annat än vilodagar nu för tiden. Dagen fylls oftast av träningar och program från morgon till kväll. Idag har vi tumisdag med Ted. Dom två andra är i Jeppis på innebandy.
Ted och jag började dagen med ishockey i ishallen, hem och äta lunch, till butik för att handla och senare blir det fotboll i Botniahallen. Ted fick välja maträtt idag och valde sik och mos. Mums.

Försökte för en stund sen  ut honom i det fina vintervädret. Föreslog både skidning, utflykt i skogen och lek på gården. Men nej, han ville i lugn och ro få leka med lego och sedan laga mat tillsammans med mig. Och även om jag  gärna skulle ha velat  få frisk luft så förstår jag honom. Och jag anser att han måste få leka. Så mycket han vill. Dagarna kan inte enbart bestå av program och aktiviteter. Så nu sitter jag i gungstolen medan han leker. Jag fick inte vara med men däremot övervaka från stolen. :)



Edit: 5 minuter senare ville han ut! Yes...

Vänner

Som jag skrev igår så fylls dagarna snabbt med många tider att passa. Så är det väl med barn i den här åldern och sen ännu egna möten till. Annars har jag inte speciellt stora problem med vårt hektiska liv. Men en sak önskar jag att jag hade mera tid för. Mina vänner. Har många som jag så gärna skulle träffa varje vecka om det bara skulle gå. Just nu saknar jag gudsonen och hans familj enormt. Men vi har inte fått våra tidtabeller att passa ihop. Och då bor vi ändå i samma stad.:) Men kanske snart... 

Förra helgen fick vi i alla fall ihop en träff med Bästaste Lina och Anna. Förr satt vi tre tjejer runt ett bort och drack te eller vin. I lördags insåg vi att vi helt plötsligt är 10 personer runt bordet. Tar vi med männen är vi 13. Inte illa... 

Och kan man annat är älska såna här träffar. de här gör att man orkar streta vidare under arbetsveckan. Om vem skulle inte bli glad av att vara omgiven av så här fina barn och vänner. <3 p="">

nyaste tillskottet i vårt gäng. Underbara Lenny.