landat

Hemma igen efter en underbar resa. OCh ni ska både få höra mera och se bilder. Snart...
Måste bara packa upp, tvätta en veckas smutskläder och så var det visst någon som fyller NIO imorgon. Så att ställa till med kalas står också på agendan. Tur att det mesta är förberett!

känslomässig berg-och-dal bana dag

Igår var en lång dag fylld med många minnesvärda stunder. Först en fin vårfest med finfina elever och kolleger.
Sedan blev det en fin begravning.
Därifrån rusade jag vidare på systerdotterns studentfest.

Nu har vi småningom en lång sommar framför oss med sköna hemmadagar, resa till Legoland och massor med tid tillsammans med familj och vänner.

mina underbara systerdöttrar

på nåt sätt påminner hårfärgen min om Linas. Eller är det tvärtom? :)

Min granne, min trygghet

När jag var liten fanns det en stor trygghet några meter hemifrån. I det vita huset bodde en underbar,"gammal" tant. Hon blev min vän. Min trygghet. Min extra-farmor. 

Min riktiga farmor dog före jag föddes och jag önskade alltid i hemlighet att hon skulle vara min farmor. 

Till henne kunde jag gå om jag hade tråkigt, kände mig ensam eller bara ville ha någon som  orkade lyssna på mig. För det gjorde hon. Hon sa aldrig att hon inte hade tid. Hon sa aldrig att jag måste gå hem. Hon lyssnade på mina bekymmer. Hon lyssnade i timtal på mina sånger. På den tiden trodde jag att jag skulle bli en världsberömd stjärna...  Jag tror att jag t.om.sjöng igenom hela psalmboken för henne. 

Jag kommer ihåg när jag småsprang på grusvägen fram till hennes hus. Jag har väl alltid haft lite för bråttom för att hinna gå. Sen gick man de några stegen upp på stentrappan. Ställde sig framför den bruna dörren och lyfte på metall portklappen. Man lyssnade noga efter stegen som kom och öppnade dörren. 

Ibland doftade det mat i det lilla köket. Aldrig något speciellt. Alltid väldigt enkel husmanskost. Ibland hade hon målat på porslin och då kände 

man doften av de starka färgerna. Det var så fascinerande att se på allt hon målade, främst då blommor. Jag har som tur är kvar några av hennes tavlor. 

Sen fick jag kanske ett glas saft, eller några karameller.Och så kunde jag lyssna på hennes berättelser. Hon berättade om människor jag inte hade en aning om vem de var. Hon berättade om sin man som hade dött. Hon berättade om sin ungdom. Hon berättade om ön dit de brukade fara. Om djur hon haft. Om saker hon gjort i sitt liv. 

Ibland åkte hon på resor. Då fick jag en present när hon kom hem. Eller godis. Och i hennes skafferi fanns alltid anispastiller. Och andra godissorter. Det fick man när man skulle gå hem. Alltid. 

När jag blundar kan jag se framför mig hennes hem. Hennes tavlor, möbler, hennes lilla badrum speciellt stolen där jag oftast satt. Till julen tog hon fram fina julpynt. Som ,t.ex "Amerikagranen". En julgran i glas som lyste. Den stod år efter år och lyste upp hennes fönster. 

Ju äldre jag blev desto glesare blev förstås besöken. Jag hade fullt upp att leva mitt liv. Men man visste att hon fanns där. Hon satt i sitt vita hus. Ofta såg man henne i köksfönstret när man körde förbi. Varje gång motade jag bort skuldkänslorna. Nästa gång går jag in dit.... Nästa...

När barnen fötts har jag alltid gått in och visat upp dem. Sedan har både jag och mina föräldrar haft med dem in dit. Hon har alltid funnit i deras liv också. I periferin. "Tant Sylvia...hon är snart hundra år. Tänk..."

I november fyllde hon hundra. Etthundra år. 

Vi var där och firade henne. Hon var så fin där hon satt mitt emot mig och lyssnade på allt som hände runt omkring. Hennes syn var inte så bra mer...

Jag fick mig en liten uppläxning för att jag inte hälsar på så ofta mera. För skarp i tungan har hon alltid kunnat vara. Sedan sa hon att det var därför hon alltid lät mig vara där så länge jag ville.För hon visste att en dag skulle jag ha fullt upp med att leva mitt eget liv. Och precis så ville hon att  det skulle vara. Min fina Sylvia. 

Idag finns hon inte mera med oss. Hon har fått återförenats med de hon saknat. 

Att få leva i hundra år är inte alla förunnat. Men oberoende så rinner mina tårar idag. För nu finns hon inte där mer. I sitt vita hus. 

Men i mitt hjärta finns hon alltid kvar. Och mina minnen ska jag spara. De finns kvar. 

påsk 2015

Innebandy turnering, terassbygge, gäster, bio och protokoll. Så kan man sammanfatta min påsk.
Men vi tar det baklänges...
Idag är vi lite sega och trötta.Vi hade gäster igår och fick sova ända till 9 idag. Idag blir det lugnt slappande och så ska jag och pojkarna gå på bio. Däremellan läser jag protokoll och gör anteckningar inför lärarföreningens 40 års jubileum på fredag.

 Vårt påskpynt består mest av det som barnen tillverkat. Och några klassiker. Häxan måste vara med...

Hjärtat av björk och lilla söta kycklingen är alster av lillebror. 

Samling med färgranna påskpynt

Vår alldeles egna påskkatt. 

Eftersom vi inte kan ha björkris inne så har vi kört med blåbärsris. I hönan finns

godisgömman. 

Pojkarna fick äntligen komma till villan. De lekte hela dagen. 

Och blötte ner x antal handskar.

snart... snart inleds väl också båtsäsongen.

Och här ska vi äta och sola i sommar. 

våren våren

Ja visst är det underbart att våren redan kommit. Åtminstone för en tid...

Och ja så underbart med sol, värme och att vara utomhus. Men detta damm... 

Försökte mig på en länk ikväll i det underbara vädret. 

Men emellanåt var det som att springa genom en tjock sörja. Ögonen sved och rann. Näsan sved för varje andetag. Och efter några kilometer höll lungorna på att rossla sönder. Så jag fick ge upp. 

Så inte är det bara tjo och tjim med våren. 

Här skulle jag sätta in KAJ:s låt Pollenallergiker men tyvärr hittade jag den inte. Så¨ni får nynna den för er själva istället. 

upptagen av att leva livet...

Flunssor, magsjuka och den tidiga våren håller oss upptagna.
Som vanligt så får vårsolen igång mig och helt plötsligt finns hundra projekt att göra.
Denna helg har vi gått igenom klädskrubbar och gjort i ordning loppispåsar, städat undan de mesta av vinterkläderna, påbörjat fönstertvätt, tvättat bil osv.
Barnen trivs ute och idag åt de lunch ute.

Berättelsen om löpning och självdisciplin

En av mina största svagheter måste vara självdisciplin. Eller rättare sagt bristen på självdisciplin. 

Jag är en typisk känslomänniska och samtidigt resultatinriktad. 

Jag ska ge er ett exempel. 

Jag hatar att springa. Eller jag trodde att jag hatade att springa. Varför? Korta sträckor går bra. Att springa efter en boll går bra. Men att springa länge är ju så fruktansvärt tråkigt. Det är så lätt att ge upp. Så har det alltid varit för mig. Tråkigt = jag slutar. Känslan styr. Att springa bara för motionens skull = inget synligt och snabbt resultat. Jag ger upp. 

Före jul anmälde jag mig själv till en löpskola. Det fanns plötsligt en kväll när barnen inte hade träningar och jag visste om en kompis som skulle gå den. Perfekt. 

Jag ångrade mig många gånger på väg till den första träningen. Jag kämpade mig igenom många måndagar i mörker och regn. För vareviga måndag regnade det genom hela löpskolan. Iaf kändes det så. 

Men jag kämpade. Och jag såg resultat. Och jag insåg att det inte behöver vara så väldigt tråkigt och hemskt. Jag måste bara jobba med min attityd och min självdisciplin. 

Nu har det gått 2 månader sen löpskolan tog slut och oj så mycket jag sprungit. Hehe... Eller jag har tänkt på att springa. Men i själva verket har det alltid funnits en orsak att inte fara och springa. Mörkt, regnigt, halt, en son som vill ha mig hemma, tidsbrist, förkylning osv. 

Men idag tog jag mig ut. På dagen. Utan mörker och regn. Men med mycket fan anamma. Jag ville ha ett resultat. Jag ville visa mig själv att jag kan. 

Det började så bra så. Bra flow, skön känsla i kroppen. Bra musik i öronen. Inte så mycket is på vägarna. Det gick bra. Jag sprang lätt. Känslan var great. Jag orkar och kan. Jag kommer att se resultat. 

Så slocknade min telefon. Min kära äppel telefon. Som mer och mer irriterar mig än ger mig glädje. 

Det var ju ändå plus 4 grader och jag hade både musik på och Polar programmet so mäter sträcka, puls och allt det andra på. Och akkun visade ju bara 71 % när jag startade. Great. 

Plötsligt blev vägen hal eller blöt. Jag sprang rakt i en iskall vattenpöl så skon blev genomblöt. Jag blev trött. Jag tyckte det var oändligt långt hem. Och hur skulle jag nu få veta hur långt jag sprungit? Resultat? Känsla? Äh, åt skogen med den där j*la självdisciplinen. 

Gick och surade några meter tills jag tog mig själv i kragen. Hem ska jag. Och jag ska springa. Och det kommer att gå bra. 

Känslan återvände. Det var skönt att springa. Och resultatet? 

7 km på knappa timmen. Säkert småpotatis för många. 

 Men hej, not for me! Jag är stolt. Jag känner mig som en vinnare. 

Nu ska det banne mig bli en löpare av denna kvinna också.