Livet och barnet

Fick låna Peppes bok Livet och barnet av johanna. Har ännu inte läst ut den så den riktiga recensionen får vänta. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur olika människor upplever det här med barn och graviditeter. Efter att ha läst fram till att deras son föddes så kan jag inte låta bli att tycka synd om henne. Även om jag har spytt som en fontän i många, långa veckor så har jag njutit massor av graviditeterna. Jag älskade att se hur magen växte (även om man kände sig tjock och klumpig ibland). Jag hade inget emot att människor märkte magen eller pratade om den, babyn eller deras egna erfarenheter. Jag hade ingenting emot att vara den som fick nio månaders tjuvstart med att skapa band och relationer till barnet.  Jag njöt av att få bli mamma och att få vara den sku vara hemma med babyn, byta blöja och göra alla de där "mamma-sakerna"!

Men kanske det är en bra sak att vi upplever saker och ting olika och att vi alla är olika. Tråkigt skulle det ju vara annars.
Ska snart lägga mig på soffan och läsa vidare. Men vad tycker ni andra som läst hennes bok?